Enda sen dag ett har jag kämpat. Genom skolan har jag dragit mig till och från. Jag har försökt skolka sen i ettan. Kände mig inte hemma på sunnerstaskolan. Försökte låta sjuk fem minuter innan vi skulle gå till skolan, försökte försova mig så gott de gick och stod i dörren och skrek på mina föräldrar att jag inte ville till skolan.
Det var inte kul. Rasterna kanske var värst. Ensam ibland, brårk i klassen varje dag & föräldrar som kom till skolan arga som in i helvette. Hade få bra dagar. Saknade stan och Kalskrona, där jag hade mina vänner.
Tvåan, trean, fyran & feman gick åt helvette. Lärarna grät titt som tätt och sa att vi va dumma i huvudet, de skällde ut oss för att vi inte gjorde bra ifrån oss på proven.

Sexan skulle bli en bra ny start men blev, "the same". Typ som att börja om från ettan. Sjuan blev lite bättre. Fler vänner man kom mycket närmre. Det var för en gångs skull kul att gå i skolan. Men när man kommer vänner närmre går de lika illa som det gjort innan och mer bråk och helvette med kurator, lärare och andra elever på skolan i olika möten nästan hela tiden...
Inget blev mycket bättre när de vuxna la sig i. Hemringning stod högst upp på listan och bråkade gjorde jag med fler än de på skolan. Kärleks problem föddes och blev ett helvettes krig. Hot på på telefon, msn och sms hände dagligen. Har alltid stått upp ensam och inte förens efter 7 år i skolan märkte jag att de behövs mer än en person att klara sig egenom livet.

Åttan var som sjuan, det var okej i skolan. Gick ofta till sjuksköterskan och bodde nästan hos henne, eller i hennes motagnings rum. Gick dit för att prata bli "omhändetagen". Skadade mig ofta på idrotten och hade allmänt ont i kroppen. Åt inte ordentligt och sket i engelskan och spanskan totalt, vad ska jag med språk till? Ingen brydde sig direkt, inte just då.
Var olyckligt kär, gjorde en del dumma saker, som inte försvinner, kanske aldrig någonsin.



Vad händer när jag inte orkar finnas ?
Vad händer när jag inte orkar va mig själv?
Vad händer när jag inte orkar le mer?
Vad händer när jag inte orkar bry mig?
Vad händer när jag är helt förstörd ?
Vad kommer hända när jag inte finns ?
Vad kommer jag tänka innan jag försvinner... ?
Redan förstörd på insidan, så lika bra att förstöra utsidan.
För jag orkar inte mer nu... jag har inte ork eller tro..

det som kommer ut från äns mun,
går in genom öronen på en annan,
och ut genom en annans mun...
men meningarna har ändrats en aning.

I nian ville jag inte vara ´kvar i gottsunda. Gottsunda var ett helvette. Bråk dag som natt, det tog inte stopp. Ingen var vän med någon. Alla blev lika falska, ingen talade sanning längre och det gick för långt. När jag väl började tala sanning var det fel. Allt jag sa var fel. Jag hatar när folk bestämmer över andra va de ska säga, göra, och verkligen tvinga dom göra något de inte vill. OCh det var så de började. Fick byta umgänge och sluta va med mnina vänner. Kuratorn igen, och lärarna höll koll i korredorena så inget skulle hända.
Hösterminen kom....

Den terminen skakade om hela skolan. Alla visste om vad som hände runt omkring. Alla utom lärarna som var helt omedvetna. Dessa problem med mina "vänner" orsakde problem med mina betyg. SKa man säga att jag blev hotad att få sämre betyg om jag inte blev kompis med L igen. Min egna lärare sa så till mig varje lektion. Och där stack mitt humör iväg. Jag var förbannad, får man inte tänka och tycka som man vill i den här skolan? Man ska va vänner med folk man inte vill ha något med att göra längre.
Kompisar peppade mig, och hjälpte mig framåt när jag hade det såhär. Och så kom den 25 mars 2010:

Jag blir allmänt depprimerad när jag måste va nära dig, när jag ser dig och måste gå förbi dig i korridorerna. Jag trivs inte men så fort du är utom synhåll och jag inte kan höra dig så känner jag mig stark och ärligt talat vuxen. Men när du tar ett ända kliv emot mig så känner jag hur jag krymper och blir liten som en knappnål som faller ner på marken och blivit av med sin själ. Jag fattar inte hur folk kan behandla någon så illa som har mått så jävla förbannat dåligt under alla år jag gått i skolan och nu just i år skulle de värsta som jag kunnat föreställa mig hänt. ändå är jag glad för de jag har hemma, men just nu sitter jag bara och skakar och har inte lust att sätta min fot i skolan igen.

Även om jag hade blivit slagen av en tjej framför hela skolan, 6or, 7or, 8or och 9or så vittnade alla som ställt upp emot mig utom tre. Jag vart stöttad utav tre av alla som såg och några som vittnade emot mig var inte ens i skolan den dagen. Allt polisanmäldes och jag förlorade.
Resten av terminen hade jag samma lektioner som henne och jag fick va nära henne varje dag till skolavslutningen. Ändå innan jag blev slagen hade många i skolan "hyllat" mig. Älskat mig för det jag gjort. Men det slutade med att jag satt där nästan ensam.

Idag går jag nog i den bästa skolan och klassen man kan tänka sig. Tänk om jag hade valt helt annorlunda skola i 5an eller bytt skolan i 7an när jag hade chansen. Då hade inte detta hänt mig. I min skola idag bråkar ingen med varanadra, ingen slåss och ingen lärare dömmer än för vilka vänner man har och sätter betyg på den man är utan hur man sköter jobbet i skolan.

Jag är fortfarande lika stolt som jag  var för två år sen i nian då jag gick till skolan med huvudet högt när alla hatade mig. Inte en vän i min årskurs. Ensam men stark, utan någon vuxens backup'.

Jag har tröttnat.
Jag har gett upp.
Och jag står inte själv.
Jag vill inte ha hjälp.
Jag vill kunna stå själv.
Jag vill ha en knuff bakåt.
Jag vill kunna döda dig.

Enda sen dag ett har jag kämpat. Genom skolan har jag dragit mig till och från. Jag har försökt skolka sen i ettan. Kände mig inte hemma på sunnerstaskolan. Försökte låta sjuk fem minuter innan vi skulle gå till skolan, försökte försova mig så gott de gick och stod i dörren och skrek på mina föräldrar att jag inte ville till skolan.
Det var inte kul. Rasterna kanske var värst. Ensam ibland, brårk i klassen varje dag & föräldrar som kom till skolan arga som in i helvette. Hade få bra dagar. Saknade stan och Kalskrona, där jag hade mina vänner.
Tvåan, trean, fyran & feman gick åt helvette. Lärarna grät titt som tätt och sa att vi va dumma i huvudet, de skällde ut oss för att vi inte gjorde bra ifrån oss på proven.

Sexan skulle bli en bra ny start men blev, "the same". Typ som att börja om från ettan. Sjuan blev lite bättre. Fler vänner man kom mycket närmre. Det var för en gångs skull kul att gå i skolan. Men när man kommer vänner närmre går de lika illa som det gjort innan och mer bråk och helvette med kurator, lärare och andra elever på skolan i olika möten nästan hela tiden...
Inget blev mycket bättre när de vuxna la sig i. Hemringning stod högst upp på listan och bråkade gjorde jag med fler än de på skolan. Kärleks problem föddes och blev ett helvettes krig. Hot på på telefon, msn och sms hände dagligen. Har alltid stått upp ensam och inte förens efter 7 år i skolan märkte jag att de behövs mer än en person att klara sig egenom livet.

Åttan var som sjuan, det var okej i skolan. Gick ofta till sjuksköterskan och bodde nästan hos henne, eller i hennes motagnings rum. Gick dit för att prata bli "omhändetagen". Skadade mig ofta på idrotten och hade allmänt ont i kroppen. Åt inte ordentligt och sket i engelskan och spanskan totalt, vad ska jag med språk till? Ingen brydde sig direkt, inte just då.
Var olyckligt kär, gjorde en del dumma saker, som inte försvinner, kanske aldrig någonsin.



Vad händer när jag inte orkar finnas ?
Vad händer när jag inte orkar va mig själv?
Vad händer när jag inte orkar le mer?
Vad händer när jag inte orkar bry mig?
Vad händer när jag är helt förstörd ?
Vad kommer hända när jag inte finns ?
Vad kommer jag tänka innan jag försvinner... ?
Redan förstörd på insidan, så lika bra att förstöra utsidan.
För jag orkar inte mer nu... jag har inte ork eller tro..

det som kommer ut från äns mun,
går in genom öronen på en annan,
och ut genom en annans mun...
men meningarna har ändrats en aning.

I nian ville jag inte vara ´kvar i gottsunda. Gottsunda var ett helvette. Bråk dag som natt, det tog inte stopp. Ingen var vän med någon. Alla blev lika falska, ingen talade sanning längre och det gick för långt. När jag väl började tala sanning var det fel. Allt jag sa var fel. Jag hatar när folk bestämmer över andra va de ska säga, göra, och verkligen tvinga dom göra något de inte vill. OCh det var så de började. Fick byta umgänge och sluta va med mnina vänner. Kuratorn igen, och lärarna höll koll i korredorena så inget skulle hända.
Hösterminen kom....

Den terminen skakade om hela skolan. Alla visste om vad som hände runt omkring. Alla utom lärarna som var helt omedvetna. Dessa problem med mina "vänner" orsakde problem med mina betyg. SKa man säga att jag blev hotad att få sämre betyg om jag inte blev kompis med L igen. Min egna lärare sa så till mig varje lektion. Och där stack mitt humör iväg. Jag var förbannad, får man inte tänka och tycka som man vill i den här skolan? Man ska va vänner med folk man inte vill ha något med att göra längre.
Kompisar peppade mig, och hjälpte mig framåt när jag hade det såhär. Och så kom den 25 mars 2010:

Jag blir allmänt depprimerad när jag måste va nära dig, när jag ser dig och måste gå förbi dig i korridorerna. Jag trivs inte men så fort du är utom synhåll och jag inte kan höra dig så känner jag mig stark och ärligt talat vuxen. Men när du tar ett ända kliv emot mig så känner jag hur jag krymper och blir liten som en knappnål som faller ner på marken och blivit av med sin själ. Jag fattar inte hur folk kan behandla någon så illa som har mått så jävla förbannat dåligt under alla år jag gått i skolan och nu just i år skulle de värsta som jag kunnat föreställa mig hänt. ändå är jag glad för de jag har hemma, men just nu sitter jag bara och skakar och har inte lust att sätta min fot i skolan igen.

Även om jag hade blivit slagen av en tjej framför hela skolan, 6or, 7or, 8or och 9or så vittnade alla som ställt upp emot mig utom tre. Jag vart stöttad utav tre av alla som såg och några som vittnade emot mig var inte ens i skolan den dagen. Allt polisanmäldes och jag förlorade.
Resten av terminen hade jag samma lektioner som henne och jag fick va nära henne varje dag till skolavslutningen. Ändå innan jag blev slagen hade många i skolan "hyllat" mig. Älskat mig för det jag gjort. Men det slutade med att jag satt där nästan ensam.

Idag går jag nog i den bästa skolan och klassen man kan tänka sig. Tänk om jag hade valt helt annorlunda skola i 5an eller bytt skolan i 7an när jag hade chansen. Då hade inte detta hänt mig. I min skola idag bråkar ingen med varanadra, ingen slåss och ingen lärare dömmer än för vilka vänner man har och sätter betyg på den man är utan hur man sköter jobbet i skolan.

Jag är fortfarande lika stolt som jag  var för två år sen i nian då jag gick till skolan med huvudet högt när alla hatade mig. Inte en vän i min årskurs. Ensam men stark, utan någon vuxens backup'.

Jag har tröttnat.
Jag har gett upp.
Och jag står inte själv.
Jag vill inte ha hjälp.
Jag vill kunna stå själv.
Jag vill ha en knuff bakåt.
Jag vill kunna döda dig.